"It's never too late to be who you want to be."
Åh, ibland önskar jag att jag visste vad jag vill göra med mitt liv.
Vad jag ska göra, var jag ska göra det och hur.
Det skulle vara bra att ha något hum alls om det för just nu känns det som att jag står fast
mitt i en korsväg med hundratals vägar att välja bland.
Men vilken väg vill jag gå?
Jag går mot en väg helt övertygad om att det är det jag vill men precis innan jag tar sista steget
vänder jag mig om och går mot en annan.
Hur väljer man vilken väg man ska gå när man vill gå alla?
Men hur gärna jag än vill det här så vill jag aldrig bli en sådan som planerar hela sitt liv steg för steg och som är jätterädd för att vika av sin valda väg.
Jag vill kunna vara spontan och leva för stunden.
Jag vill kunna misslyckas för att sedan ta lärdom av misstagen.
Hm, jag antar att jag får fortsätta grubbla på detta tills jag finner min väg. 
Weheartit.
Jag är väldigt fotosugen, just nu känner jag mig väldigt inspirerad.
Så Janita, Lisa, Cecilia? What say you? Eller kanske du Elina, det vore roligt.
Varväl!
The curious case of my life...
Google.
Need I say more?
Det här är, i princip, vad mitt liv består av just nu.
Jag ser på Ugly Betty hela nätterna och inte så mycket mer.
Fast i helgen har jag faktiskt planer så då blir det nog att jag bloggar, mhm.
Nej, nu tänker jag sluta låtsas att det här inlägget på något vis är intressant och underhållande.
Istället blir det Ugly Betty för hela slanten.
Varväl!
"The idea is to die young as late as possible."
Tanken var att stiga upp 11.30 och sedan springa iväg för att träffa Janita klockan 12.00.
Men, duktig som jag är, fick jag för mig att pojken sms-signal var alarmsignalen.
Jag kunde ju lagt mig igen när jag väl kom på det men, what's the point in that?
Istället sitter jag här, otroligt nog väldigt pigg, och bloggar.
I måndags var jag, pojken och några av hans vänner iväg på spökvandring.
Det gick ut på att vi spökade ut oss, ställde oss i en skog och skrämde småbarn, runt 13-17 år gamla.
För mig och pojken var det så att antingen blev de livrädda och bokstavligt talat föll ihop för att sedan springa fort som tusan därifrån, eller så blev de inte så rädda alls.
Jag kan trösta mig med att de vi inte lyckades skrämma, dem skrämde pojkens två vänner istället.
De två alltså, de fick till och med dem kaxigaste killarna att nästan kissa på sig av rädsla!
Som tack för det här fick vi alla en varsin peng och gratis lajv nästa sommar.
Tror ni inte att på vägen hem påpekar pojken, och hans vänner,
att jag inte längre kan skylla på att jag inte har råd.
Vad ska jag nu skylla på?
När vi var på väg bort från skogen träffade jag och pojken på en grupp ungdomar som letade efter någon.
De tyckte att pojken såg läskig men att jag såg ut som en liten flicka...
Till och med när jag är läskigt sminkad och har blodig klänning ser jag tydligen yngre ut.
De som sa det var förresten nästan yngst av alla som gick.
Weheartit.
Nu måste jag springa.
Varväl!
