"It's never too late to be who you want to be."
Åh, ibland önskar jag att jag visste vad jag vill göra med mitt liv.
Vad jag ska göra, var jag ska göra det och hur.
Det skulle vara bra att ha något hum alls om det för just nu känns det som att jag står fast
mitt i en korsväg med hundratals vägar att välja bland.
Men vilken väg vill jag gå?
Jag går mot en väg helt övertygad om att det är det jag vill men precis innan jag tar sista steget
vänder jag mig om och går mot en annan.
Hur väljer man vilken väg man ska gå när man vill gå alla?
Men hur gärna jag än vill det här så vill jag aldrig bli en sådan som planerar hela sitt liv steg för steg och som är jätterädd för att vika av sin valda väg.
Jag vill kunna vara spontan och leva för stunden.
Jag vill kunna misslyckas för att sedan ta lärdom av misstagen.
Hm, jag antar att jag får fortsätta grubbla på detta tills jag finner min väg. 
Weheartit.
Jag är väldigt fotosugen, just nu känner jag mig väldigt inspirerad.
Så Janita, Lisa, Cecilia? What say you? Eller kanske du Elina, det vore roligt.
Varväl!
"The logic of words should yield to the logic of realities."
Då var det äntligen gjort och jag är nu en erfarenhet rikare.
Jag pratar såklart om mänsklighetens fiende numero uno, nämligen högskoleprovet.
Det var enbart tack vare mina enorma energireserver som jag överlevde det hela.
Det kan ju tyckas att när man ska möta mänsklighetens fiende numero uno, så kommer man utvilad och väl förberedd. Men några sådana ord finnes inte i min vokabulär.
En hel timmes sömn och absolut ingen förberedelse som helst, that's how we do it!
Bröt jag ihop? La jag mig i fosterställning och grät? Ångest? Panik?
Nej, istället satt jag där och lurade i alla att jag är världens smartass, mhm.
Jag kryssade och kryssade och när jag inte kunde svaret så kryssade jag vidare ändå.
Jag använde mig utav min övermänskliga läsförmåga och hade alltid minst 15 min tillövers.
Behöver jag nämna att jag struntade i att ta med det personliga svarshäftet hem?
Rebel, that I am!
Weheartit.
Nu ska lilla rebelliska jag mysa med min pojke.
Varväl!
Jag pratar såklart om mänsklighetens fiende numero uno, nämligen högskoleprovet.
Det var enbart tack vare mina enorma energireserver som jag överlevde det hela.
Det kan ju tyckas att när man ska möta mänsklighetens fiende numero uno, så kommer man utvilad och väl förberedd. Men några sådana ord finnes inte i min vokabulär.
En hel timmes sömn och absolut ingen förberedelse som helst, that's how we do it!
Bröt jag ihop? La jag mig i fosterställning och grät? Ångest? Panik?
Nej, istället satt jag där och lurade i alla att jag är världens smartass, mhm.
Jag kryssade och kryssade och när jag inte kunde svaret så kryssade jag vidare ändå.
Jag använde mig utav min övermänskliga läsförmåga och hade alltid minst 15 min tillövers.
Behöver jag nämna att jag struntade i att ta med det personliga svarshäftet hem?
Rebel, that I am!
Weheartit.
Nu ska lilla rebelliska jag mysa med min pojke.
Varväl!
Love is a curious and absolutely wonderful thing.
Det händer att jag ibland råkar hoppa på min pojke lite.
Allra oftast händer det när han ligger nerbäddad bland alla våra kuddar och täcken.
Det är något som gör att jag inte på några vis kan låta bli och det hände sig för bara en stund sedan.
Såhär gick det till:
Jag ser hur alldeles mysigt pojken har det i sängen, så jag springer tvärsöver rummet och hoppar på honom.
" Hej älskling!" (säger han med världens sötaste nyvakna röst.)
" Det är inte jag, hehe!" (säger jag sådär lite filurigt.)
" Hej någon!" (han bestämmer sig för att spela med.)
" ÄR DU OTROGEN!?" (säger jag med jätteledsen röst och med hundögon-blicken.)
Här nickar han och ser hur nöjd ut som helst.
Han nämner också någonting om att han är bra på att vara otrogen.
Det hela slutar med att jag avslöjar att det var ju jag hela tiden och han låtsas bli överraskad.
Såhär går det till, i princip, varje gång och ändå tröttnar jag aldrig, haha.
Weheartit.
Nu måste jag börja fixa mig.
Elina ska nämligen firas idag och jag har fått pojken att följa med, håhå.
Bilder från firandet kommer kanske upp senare idag men jag lovar inget.
Varväl!
Allra oftast händer det när han ligger nerbäddad bland alla våra kuddar och täcken.
Det är något som gör att jag inte på några vis kan låta bli och det hände sig för bara en stund sedan.
Såhär gick det till:
Jag ser hur alldeles mysigt pojken har det i sängen, så jag springer tvärsöver rummet och hoppar på honom.
" Hej älskling!" (säger han med världens sötaste nyvakna röst.)
" Det är inte jag, hehe!" (säger jag sådär lite filurigt.)
" Hej någon!" (han bestämmer sig för att spela med.)
" ÄR DU OTROGEN!?" (säger jag med jätteledsen röst och med hundögon-blicken.)
Här nickar han och ser hur nöjd ut som helst.
Han nämner också någonting om att han är bra på att vara otrogen.
Det hela slutar med att jag avslöjar att det var ju jag hela tiden och han låtsas bli överraskad.
Såhär går det till, i princip, varje gång och ändå tröttnar jag aldrig, haha.
Weheartit.
Nu måste jag börja fixa mig.
Elina ska nämligen firas idag och jag har fått pojken att följa med, håhå.
Bilder från firandet kommer kanske upp senare idag men jag lovar inget.
Varväl!
"Life belongs to the living, and he who lives must be prepared for changes."
Jag klippte lugg igår, på ren impuls. Visst, jag hade i flera dagar tänkt att göra det.
Luggen har alltid varit mitt säkra kort när jag känt för förändring.
Men för första gången så ångrar jag det. Inte för att jag är skitful i det eller så.
Det är bara inte jag längre.
Från att ha haft lugg hela tiden i flera år till att inte ha det i två-tre månader för att sedan växa ifrån det.
Betyder det då att om jag låter bli att se på film, fotografera och äta choklad i två-tre
månader att jag växer ifrån det också?
Det är något jag aldrig kommer att få veta för jag känner inte riktigt för att försöka, haha.
Lite längre än två-tre månader var det nog förresten...
Google.
Jag kommer inte på någon bra slutkläm så hm...Varväl!
Luggen har alltid varit mitt säkra kort när jag känt för förändring.
Men för första gången så ångrar jag det. Inte för att jag är skitful i det eller så.
Det är bara inte jag längre.
Från att ha haft lugg hela tiden i flera år till att inte ha det i två-tre månader för att sedan växa ifrån det.
Betyder det då att om jag låter bli att se på film, fotografera och äta choklad i två-tre
månader att jag växer ifrån det också?
Det är något jag aldrig kommer att få veta för jag känner inte riktigt för att försöka, haha.
Lite längre än två-tre månader var det nog förresten...
Google.
Jag kommer inte på någon bra slutkläm så hm...Varväl!
"Do not go where the path may lead, go instead where there is no path and leave a trail."
Igår hade jag en väldigt finurlig stund. Egentligen två!
Precis utkommen från toaletten;
Jag: "Vet du vad?"
Robin: "?"
Jag: "Jag slog huvudet i handtaget!"
Robin: "...Det är faktiskt nästan skickligt."
Och så vann jag när vi spelade brädspel! En av gångerna i alla fall.
Nu tänker ni: Men vadå?
Men båda dem är jättebra på det, speciellt Robin för han vinner alltid.
En av mina största bedrifter här i livet? Kanske. Om inte det så finurligt åtminstone.
weheartit.
Nu ska jag springa ner i tvättstugan igen.
Varväl!
Precis utkommen från toaletten;
Jag: "Vet du vad?"
Robin: "?"
Jag: "Jag slog huvudet i handtaget!"
Robin: "...Det är faktiskt nästan skickligt."
Och så vann jag när vi spelade brädspel! En av gångerna i alla fall.
Nu tänker ni: Men vadå?
Men båda dem är jättebra på det, speciellt Robin för han vinner alltid.
En av mina största bedrifter här i livet? Kanske. Om inte det så finurligt åtminstone.
weheartit.
Nu ska jag springa ner i tvättstugan igen.
Varväl!
I will leave and it will be forever...
Min bästa vän huvudvärk är och hälsar på mig igen.
Med sig har han sin vän ont i halsen.
Min vän må dåligt psykiskt har också tagit sig tid för ett besök.
Tillsammans ska vi trotsa John Blund ett bra tag till.
Inte förrän jag är så trött att jag faller ihop tänker jag sova.
Google.
Google.
Skriva av mig vill jag nog också göra, egentligen, men det tänker jag inte.
Jag drömde förresten en mardröm häromnatten.
Den var inte alls hemsk, inte på ett väldigt läskigt sätt i alla fall, men ändå blev jag himla rädd.
Jag avbröt den till och med innan den blev för hemsk och vaknade ändå näst intill skräckslagen.
Och ja, jag kan avbryta mina drömmar.
När jag drömmer är jag samtidigt fullt medveten om att jag drömmer och tänker, i drömmen,
att det är bara en dröm och nu vill jag vakna.
Det är faktiskt väldigt praktiskt ibland.
Men nåja, varväl!
Med sig har han sin vän ont i halsen.
Min vän må dåligt psykiskt har också tagit sig tid för ett besök.
Tillsammans ska vi trotsa John Blund ett bra tag till.
Inte förrän jag är så trött att jag faller ihop tänker jag sova.
Google.
Google.
Skriva av mig vill jag nog också göra, egentligen, men det tänker jag inte.
Jag drömde förresten en mardröm häromnatten.
Den var inte alls hemsk, inte på ett väldigt läskigt sätt i alla fall, men ändå blev jag himla rädd.
Jag avbröt den till och med innan den blev för hemsk och vaknade ändå näst intill skräckslagen.
Och ja, jag kan avbryta mina drömmar.
När jag drömmer är jag samtidigt fullt medveten om att jag drömmer och tänker, i drömmen,
att det är bara en dröm och nu vill jag vakna.
Det är faktiskt väldigt praktiskt ibland.
Men nåja, varväl!
I'll never be able to understand why...
Aldrig.
Jag ska aldrig börja med alkohol.
Det är något jag aldrig kommer att förstå.
Det gör bara allt mycket värre.
Hur har ni tänkt att jag ska klara det?
Klara att se de i ögonen och lova att allt är bra
när jag själv bara hoppas att inget kommer att hända?
Inte tar det slut där heller, nej.
Jag hatar att ni gör såhär.
Aldrig...
"Why is a raven like a writingdesk?"
En snabb tanke såhär bara...
Hur joddlar man?
Jag har alltid varit fascinerad av det fenomenet.
Ja, enligt mig är det ett fenomen, haha.
Min kära vän google säger att:
"Joddling grundar sig på snabb växling mellan brösttoner och falsett-toner"
Jag ska inte ens försöka mig på det alltså, för jag kan inte ta ton.
Men visst vore det grymt kul att helt plötsligt bryta ut i joddlande!
Jag borde ju lära mig det, bara för att liksom :D
Hur joddlar man?
Jag har alltid varit fascinerad av det fenomenet.
Ja, enligt mig är det ett fenomen, haha.
Min kära vän google säger att:
"Joddling grundar sig på snabb växling mellan brösttoner och falsett-toner"
Jag ska inte ens försöka mig på det alltså, för jag kan inte ta ton.
Men visst vore det grymt kul att helt plötsligt bryta ut i joddlande!
Jag borde ju lära mig det, bara för att liksom :D
Sing out loud if you're happy and you know it!
Det som upptar mina tankar mest just nu är framtiden.
Eller egentligen tänker jag på framtiden hela tiden.
Men nu på senare tid har det blivit att det är nästan det enda jag tänker på.
Jag har vissa aningar om vad jag kan tänka mig att bli men ingen
som helst aning om vad jag vill satsa på.
Det finns ju så mycket jag vill göra.
Det enda jag i princip kommit fram till är att jag ska plugga vidare.
Varje gång jag går förbi Eskil eller vilken skola som helst fylls jag av ett begär eller
väldig vilja att gå i skolan jag också.
Men sedan är ju frågan; Vad vill jag plugga?
Jag har kollat lite på utbildningar och har hittat tre som jag kan tänka mig.
Två av dessa funderar jag väldigt mycket på men kan inte bestämma mig för vilket jag vill mest.
Det ena är näst intill perfekt för mig. Medan det andra är något jag kom på för bara någon vecka
sedan att jag kan tänka mig att plugga.
Väljer jag den så är jag lite rädd för att det yrket inte ska tillfredsställa mig.
Men ändå har det någon mystisk dragningskraft.
Fy, vad det ska vara svårt!
Jag ska ju inte söka förrän till våren så lite tid på mig att bestämma mig har jag ändå.
Känner jag mig själv rätt så har jag nog funnit dussintalet till utbildningar jag kan tänka mig fram till dess.
Säkert några helt random också. För jag upphör aldrig att överraska mig själv!
Att jag skulle sitta här och på fullständigt allvar överväga att gå förskollärarprogrammet, det trodde jag aldrig.
Haha, eller något.
Åh, ibland önskar jag att min hjärna helt enkelt ska säga åt mig att det här,
det vill du och ska du satsa på!
Nej, nu blev det väldigt långt.
Men eftersom jag samtidigt inviger en ny kategori så gör det inget att det blev långt ^^
Haha, hej då.
Eller egentligen tänker jag på framtiden hela tiden.
Men nu på senare tid har det blivit att det är nästan det enda jag tänker på.
Jag har vissa aningar om vad jag kan tänka mig att bli men ingen
som helst aning om vad jag vill satsa på.
Det finns ju så mycket jag vill göra.
Det enda jag i princip kommit fram till är att jag ska plugga vidare.
Varje gång jag går förbi Eskil eller vilken skola som helst fylls jag av ett begär eller
väldig vilja att gå i skolan jag också.
Men sedan är ju frågan; Vad vill jag plugga?
Jag har kollat lite på utbildningar och har hittat tre som jag kan tänka mig.
Två av dessa funderar jag väldigt mycket på men kan inte bestämma mig för vilket jag vill mest.
Det ena är näst intill perfekt för mig. Medan det andra är något jag kom på för bara någon vecka
sedan att jag kan tänka mig att plugga.
Väljer jag den så är jag lite rädd för att det yrket inte ska tillfredsställa mig.
Men ändå har det någon mystisk dragningskraft.
Fy, vad det ska vara svårt!
Jag ska ju inte söka förrän till våren så lite tid på mig att bestämma mig har jag ändå.
Känner jag mig själv rätt så har jag nog funnit dussintalet till utbildningar jag kan tänka mig fram till dess.
Säkert några helt random också. För jag upphör aldrig att överraska mig själv!
Att jag skulle sitta här och på fullständigt allvar överväga att gå förskollärarprogrammet, det trodde jag aldrig.
Haha, eller något.
Åh, ibland önskar jag att min hjärna helt enkelt ska säga åt mig att det här,
det vill du och ska du satsa på!
Nej, nu blev det väldigt långt.
Men eftersom jag samtidigt inviger en ny kategori så gör det inget att det blev långt ^^
Haha, hej då.
