Here comes the sun and with it comes laughter and joy.
Ja, pojken har lyckats övertala mig till att, med hans hjälp, skapa en rollspelskaraktär till ingen mindre än mig själv.
Fråga mig inte hur han lyckades, he just did.
Mina enda två högst ivriga önskemål var att jag ska vara alv med svart hår. Sagt och gjort.
Nu när vi kommit en bit så vill jag gärna tro att han nästan ångrar att han tagit sig an mig, hehe.
Han kan förklara något, som egentligen är väldigt enkelt och som jag faktiskt förstår, men någonting
gör att jag helt automatiskt väljer att inte förstå och istället ställer tusen dumma frågor.
Jag brukar annars förespråka att det inte finns några dumma frågor men, ehm, jag kan ibland
ställa de dummaste av alla dumma frågor någonsin ställda.
Jag tappar också tålamodet och utropar stup i kvarten att: nej, jag vill inte spela rollspel!
Efter en längre stund(läs: ett par minuter) är jag tillbaka, ivrig och entusiastisk,
och frågar glatt: Ja, hur gör man nu då?
Sedan att jag hade ett, eller två, fingrar med i det hela från början, det hör inte hit.
Att det är jag som av ren nyfikenhet flera gånger sagt att det skulle vara intressant att prova på,
det hör självfallet inte hit! 
Mhm, fin är han allt.
Nu ska jag få honom att slita sig från datorn.
Vi ska nämligen ta en promenad.
Varväl!
